Fred är vägen till fred – ett annat sätt att tänka!

Ett nej till svensk vapenexport betyder i det stora hela kanske inte så mycket. Stormakterna är de stora producenterna och exportörerna av vapen. Även om Sverige har en framträdande plats i exportligan per capita räknat, så är det dock försumbart sett till hela vidden av vapentransporter och vapenbruk över världen. Men för många i vårt land, inte minst politiker, så är den svenska vapenexporten en symbol för att vi är ett tekniskt och industriellt framstående land vår litenhet till trots. Och den främsta symbolen för svensk självkänsla är i detta sammanhang tveklöst JAS Gripen, ett stridsflygplansprojekt som slukat ofantliga summor som i sig tvingar fram exportansträngningar för att i görligaste mån täcka kostnaderna. Vi tycker att Sverige borde välja andra symboler för sin delaktighet i världssamfundet!

 

När vi i Katarinauppropet säger nej till svensk vapenexport och vill att vår egen kyrka, Svenska kyrkan (och givetvis andra kyrkor i Sverige), ska vara en kyrka som säger ett tydligt Nej till svensk vapenexport, så är detta också en symbolhandling. Att avstå från vapenexport blir en symbol för ett helt annat sätt att tänka om fred och fredsbyggande, om frihet och oberoende, om trygghet och säkerhet. Detta annorlunda sätt att tänka är inget nytt sätt att tänka. Det har funnits åtminstone i mer än två och ett halvt tusen år, säkerligen ännu längre. Men det har alltid varit ett sätt att tänka som endast en minoritet omfattat. Världens mäktigaste har alltid tänkt på ett annat sätt. Och gör det så ännu idag, alla historiska erfarenheter till trots.

 

De flesta människor vill fred. Åtminstone i någon form och åtminstone för dem själva. Det finns två grundläggande sätt att tänka kring den fred människor önskar sig. Det dominerande tänkesättet bland beslutsfattare är att det gäller att vara så rustad militärt att angripare avskräcks eller, om krig skulle bryta ut, besegras. Under det romerska imperiets dagar formulerades satsen Si vis pacem, para bellum! Om du vill fred, förbered krig! Vad som kommit att kallas den romerska freden (pax romana) blev ett resultat av detta tänkesätt inom romarriket. De länder som underkastade sig Roms makt och lagar fick leva i en relativ fred, en yttre fred där frihet och jämlikhet inte kunde finnas på dagordningen mer än för de härskande eliterna. Alla imperier har fungerat på ett liknande sätt även om utsugningen av underkuvade folk många gånger gjort det cyniskt att tala om fred bara därför att det inte pågick några krig. Små länder eller stater som riskerat att komma i kläm mellan stora imperier har sökt sin trygghet och relativa fred i att ingå allianser med de mäktigaste.

 

Våld lönar sig inte i det långa loppet. Våld föder våld är en insikt lika gammal som tanken att rustning föder fred. Alla historiens imperier har upplösts och nya har uppträtt på historiens arena. Imperier bygger på våld och vapen, och alla imperier går i graven. Erfarenheterna av 1900-talets stora världsomfattande krig borde ha lett till insikter om att ett annat sätt att tänka är mer realistiskt än att fortsätta på den inslagna vägen. Det såg hoppfullt ut. FN bildades med fredlig konfliktlösning som ärende. Mänskligheten skulle befrias från krigets fasor, och krig var ingen naturlag. Det finns alternativ! Om alla medlemsländer avstår från att försöka lösa sina konflikter med våld och bara håller fast vid rätten att försvara sig, så kommer krig att upphöra som historisk företeelse. Små medlemsländer kunde i FN finna en ersättning för behovet att ansluta sig till imperieallianser. Men stormakterna har aldrig känt sig bekväma med FN. Deras tanke är präglad av imperiets logik, och de har alltid kunnat  använda rätten att försvara sig (sina intressen?) varhelst på jorden de använt sin krigsmakt. FN utgör ett annat sätt att tänka. FN bygger på den historiska erfarenheten att vapenmakt aldrig leder till fred. Vägen till fred går över ickevåld. Verklig fred bygger inte på att fiender besegras och segrare koras. Världen av idag känner ett antal imperier och imperieallianser. Men starkast av alla imperier är den ekonomiska världsordningen där krig är en lönsam affär, där alltmer raffinerad vapenproduktion är en politisk prioritering och där vapenexport blir en oundviklig del av länders relationer till varandra. Men vapen bidrar till krig. Det är för krig som vapenutvecklas, och krig blir en nödvändig följd av tillgängligheten av vapen. Och med vapen i hand blir tanken att fred kommer sedan fienden besegrats med vapenmakt som ett naturligt sätt att tänka.

 

Ett annat sätt att tänka har haft och har sin grogrund i religiösa och filosofiska traditioner genom historien. I den bibliska, judisk-kristna, traditionen uppträder drömmen om ett framtida fredsrike (shalom) som bygger på detta andra sätt att tänka redan med profeterna 700 år före vår tideräknings början. Jesus av Nasaret, som gett upphov till den nya tideräkningen, anknöt till denna tradition från profeterna och förkunnade gudsriket där man älskar sina fiender, vänder andra kinden till och inte besvarar ont med ont utan med gott. ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda!” (Rom 12:21) som en av Jesus mest betydande efterföljare uttryckte det. Denna ickevåldstanke var levande och självklar i den kristna rörelsen fram till 300-talet, då romarriket infogade den kristna kyrkan i sin imperiestruktur. Imperiets tänkande om fred som en följd av makt, dominans och våldsanvändning blev alltmer en del av också det kristna tänkandet. En spärr mot övervåld fann man i tanken på det rättfärdiga kriget. Under vissa omständigheter är våld legitimt etiskt och moraliskt. Problemet med den hållningen är bara att en makthavare alltid finner den egna våldsanvändningen legitim.

 

Ickevåldsvägen till fred hölls vid liv inte minst i klosterrörelsen och de ständigt lästa texterna om Jesus och gudsriket. Efter reformationen på 1500-talet uppstod de s k historiska fredskyrkorna, främst mennoniter och kväkare. Dessa små kyrkor har ständigt påmint de stora kyrkotraditionerna, som haft lätt att anpassa sig till rådande maktstrukturer, att Jesus väg är ickevåldets väg, att fred är vägen till fred. 1900-talets blodiga världskrig, de många  regionala krigen i kölvattnet på kolonialismens avveckling och inte minst krigen under 2000-talet borde leda till insikten att vapenmakt inte föder fred, att tillgången till vapen bidrar till krig, att det saknas militära lösningar på världens problem. Inom de stora kyrkotraditionerna har fredskyrkornas hållning fått ett allt starkare fotfäste. Kyrkornas Världsråd försöker samla sina medlemskyrkor kring tänkande och strategier för en rättfärdig och rättvis fred. Den romersk-katolska kyrkan förklarade 2016 tanken på ett rättfärdigt krig som överspelad och obsolet. Och påven Franciskus har inlett 2017 med att peka på ickevåldets väg. Katarinauppropet vill att Svenska kyrkan (och andra kyrkor och religiösa samfund) inte ska nöja sig med åskådarplatsen för detta historiska skeende utan välja vägen mot att bli en verklig fredskyrka. Det första steget är att symboliskt ge uttryck åt detta andra sätt att tänka om fred och frihet genom att säga nej till svensk vapenexport. Det ger trovärdighet åt ambitionen att bidra till hela världens fred.

 

Katarinauppropet vill i det politiska tänkandet koppla samman flyktingströmmarna till Europa med vapenexporten.  Om vi exporterar vapen kan vi inte vänta oss något annat än att dessa vapen blir använda i krig. Om de används är det humant att tänka att människor måste få tillfälle att fly undan krigets fasor och förödelse. Om människor flyr måste de ta vägen någonstans. Ett land som exporterar vapen som är orsaken till flykten borde inte ha moralisk rätt att resa hinder för asylsökande. En restriktiv hållning gentemot asylsökande borde föregås av en ännu mera restriktiv syn på vapenexport, dvs ett nej till sådan. Detta borde särskilt gälla ett land som Sverige som just tagit plats i FN:s säkerhetsråd med ambitiösa planer på att bidra till tidig konfliktlösning innan krig blir följden av dessa konflikter. En punkt på ett sådant program borde vara att Sverige understryker sin beslutsamhet genom att som ett symboliskt steg avstå från vapenexport. Just i detta läge skulle ett sådant steg väcka uppmärksamhet och kanske också eftertanke. Det står i regeringens riktlinjer för vapenexport att denna inte ska stå i strid med målen för svensk utrikespolitik. Här tycks just detta vara fallet!

 

Behöver ett nej till svensk vapenexport också betyda ett nej till svenskt försvar? Ingalunda! Men det betyder ett nej till ett ensidigt försvar som bara är militärt tänkt, som blundar för att de hot som vårt land är utsatt för bara till viss del är militära. Det betyder ett nej till att försvarsvilja bara uttrycks i miljarder till vapensystem och näst intill obefintliga resurser till civilt fredsbyggande. Det betyder ett stöd för en tyngdpunktsförskjutning från militärt försvar till det civila fredsbyggandet (ex diplomati, handel, kulturutbyte, idrottssamarbete, forskningssamverkan, relationer på ”gräsrotsnivå” typ kommun- och församlingskontakter för att motverka fiendebilder). Det betyder också ett ja till en värnplikt för alla som har större fokus på civilt försvar än på militär kapacitet.

 

Men betyder inte ett ja till ett svenskt försvar också ett ja till vapenhandel? Ett försvar måste ju kunna freda sig med vapen i hand. Då får vi ta den kostnad det kräver för att vi själva förser oss med de defensiva vapen som behövs i ett polisiärt tänkt försvar. Det är knappast försvarbart att argumentera för en svensk vapenexport till länder där dessa vapen är eftertraktade med att annars har vi inte råd att förse vårt eget försvar med vapen. Inte heller är det försvarbart att hänvisa till att vi inte längre har någon valfrihet, eftersom vapenproduktionen är så integrerad mellan olika länder. Detsamma gäller argumenten som handlar om jobb eller behovet av teknisk kompetensutveckling. Det finns andra problem för mänskligheten än att vapnen utvecklas fortlöpande som borde kunna skapa både jobb och teknisk kompetens i Sverige. Det stora hemlighetsmakeri som omger vapenhandel och som skapar stort utrymme för korruption är i sig ett stort demokratiskt problem. I det stora sammanhanget där vägen mot en verkligt fredlig värld är på dagordningen är det försumbara problem och kostnader för ett helt folk som inte bara vill söka fred för sig själv utan verksamt bidra till världens fred.

 

Vem ska bidra till ett annat sätt att tänka om fred och säkerhet, om inte kyrkorna gör det? Vi vill genom Katarinauppropet förmå vår egen kyrka, Svenska kyrkan, att tydligt säga ifrån: vi vill bidra till den nödvändiga förändringen! Dona nobis pacem! (ge oss fred!) är en ofta sjungen bön i våra kyrkor och vid våra möten. En andlig erfarenhet sedan årtusenden säger att man inte kan be om det som man inte själv är beredd att bidra till. Gud har inga andra händer än våra. Ber vi Gud om fred måste vi själva hjälpa till. Det kan börja med ett nej till svensk vapenexport!

 

Translate »